December 2013

Dom flesta vet inte vem jag är bara vad jag heter. Men som dom flesta i vår värld så dömmer man varandra genom RYKTEN. Men tänker vi någonsin ifall det är sanning eller rent påhitt? vem vet egentigen? Dom som startar rykten vill troligen ha uppmärksamhet och försöka va coola. Men varför va cool när man kan vara sig själv?

Jag ska berätta lite om mitt liv utan att låta så "tyck synd om mig" som möjligt. Det här är jag: Jag växte upp med en familj som bara bestod av min mamma och min mormor mestadels av tiden. När jag var 7 månader gammal kastade min farmor ut mig och min mamma från min pappas ställe. Farmor och mamma bråkade jämt och min pappa är en riktig "morsgris" så han höll alltid med farmor. Sedan dess har jag flyttat totalt 14 gånger och jag ska flytta snart igen men mer om det senare.

Så jag har växt upp utan någon pappa men min pappa,farmor och farfar brukar alltid komma på besök 1-2 gånger/år och ge mig pengar och presenter för flera tusen. Det känns så konstigt liksom att man får saker varje år från någon man inte känner och att man ska vara jätteglad och le varje gång dom kommer. Jag har hatat min pappa ända sen jag var liten (det kanske är tufft att säga det men det är sant) men nu på sistone så har han börjat bry sig mer om mig och hur jag mår så jag hatar honom inte längre men man kan ju inte säga att jag älskar honom heller för den delen.

Min barndom bestod mest av killkompisar och bus. Jag har flyttat runt mycket och lärt känna annorlunda folk men här där jag bor nu är det som värst. Killkompisarna jag hade då finns inte längre kvar i mitt liv och de är borta sen länge. När man var liten kunde man vara med kompisar som var killar utan att någon brydde sig,men nu är det precis som: OMG KOLLA HON ÄR IHOP MED HAN jag tycker det är så himla löjligt bara..Killar är roligare att vara med än tjejer. Varför undrar ni då? Jo för att tjejer skvallrar,snackar skit bakom ryggen och är en ren pina att ha att göra med. Tjejer försöker allt vad dom kan för att passa in,för att vara smala,för att sminka sig rätt och en massa såna saker medan killar bara är sig själva och struntar i hur dom ser ut(dom flesta).Jag önskar jag hade mer killkompisar men nu är det som det är och jag skulle vara glad om jag hade vänner(äkta vänner) ens.

När jag började i skolan första gången så blev jag mobbad för att jag var ful,hade glasögon och för att jag var tjock. Jag umgicks bara med killar då och blev mobbad för det också. Jag hade mest bara samma kläder när jag var liten och bara mjukisbyxor för jag hatade jeans då. Min mage var så stor så det gjorde ont att ha jeans som tryckte mot magen på sig. Självklart blev jag mobbad för det också.Varje dag brukade jag gå ut en stund i skogen eller sätta mig på en gunga och känna vinden flyga förbi i mitt långa hår. Jag brukade också sjunga och klättra i träd. Jag hade faktiskt vänner när jag var liten. Det var så många olika personer som jag lekte med och var hemma hos och vi hade jättekul. Tills man växte upp och de andra tycktes växa upp utan mig. Killarna som jag då lekte med och hade skoj med tänkte bara på att vara "coola" när det kom en ny kille i klassen. (Jag tänker inte skriva hans namn för det är han inte värd) Den nye killen..hur ska jag beskriva honom? jo han var lång och ganska tjock med knappt något hår och det lilla som fanns uppe på hans huvud var brunt. Han fick alla killar att lämna mig och va med han istället. En dag bestämde sig Den nye killen att ta med sig sina kompisar (några av mina gamla kompisar och några andra) och jaga mig. Jag skulle bara hoppa studsmatta hos en kompis och det var då dom började jaga mig. Jag sprang så fort jag kunde(jag kunde inte springa så fort eftersom jag var tjock) men dom hann ifatt mig. Dom omringade mig och jag försökte fly undan dom medan dom puttade in mig i en husvägg. Jag lyckades fly undan ett tag genom att springa igenom en trädgård. Dom hann ifatt mig igen och dom tvingade mig upp på studsmattan och slog ner mig från den. Jag landade på marken och en av dom började slå mig på mina armar så jag ramlade in i en husvägg mitt på marken med glasögonen tappade på marken och tårar i ögonen. Efter det började dom skrika ord efter mig som : fegis,kom igen slå oss då! och grinpelle! och en massa sånt. Så jag sprang hem och den här gången jagade dom mig inte. Jag sprang med tårar i ögonen fram tills dörren där jag bodde och berättade allt som hänt för mamma.

Efter åren blev inte skolan bättre och jag fick börja fritids för att jag skulle få några vänner. Jag gick på fritids i 2-3 år och där träffade jag många människor som nu längre inte betyder något för mig och som inte längre finns att ens säga "hej" till. Jag var trött på att vara mobbad och att alltid vara hackkyckling så jag blev tyken och kaxig. Jag kallade folk saker varje gång dom sa något elakt och jag är inte alls stolt över det. Varför skulle jag sänka mig på deras nivå?

Men det året mötte jag den bästa vännen jag har haft. Vi var BFF i 3 år tills vi skulle börja i 6:an och inte längre gå i samma klass. Vi gjorde allting tillsammans och vi bråkade mycket men det var ändå värt att vara vän med henne. Vi hade jättekul även om vi var omogna och barnsliga för det mesta. Vi blev kära i samma kille och vi bestämde oss att det inte skulle komma emellan oss och det gjorde det inte heller. Men vi gled isär när vi började i sexan..jag fick nya "vänner" och hon med och i somras bytte hon skola och jag saknar henne verkligen ibland. Ibland vill jag spola tillbaks tiden även om jag vet att det inte går.

Efter jag slutade sexan bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Att banta var för knäppt och jag började istället träna. I början tränade jag 10-20 min per dag(inte alls mycket) men resultatet blev bättre. Den sommaren började jag träna 2 timmar per dag och äta mindre och ibland spydde jag också för att jag ätit för mycket under dagen. Den sommaren gick jag ner ifrån 64kg till 50kg innan skolstarten. Jag hade en ny bästis och massa andra vänner som jag sedan skulle få ångra att jag hade haft.

Jag och mina bästa vänner brukade va och vi va jämt i skolan. Min bästis var från ett annat land så jag lärde henne svenska och hon blev till ett monster..det slutade med att hon börja bråka med mig och ta mina andra vänner ifrån mig p.g.a att jag trodde att en kille gillade henne så jag frågade honom ifall han gjorde det och då blev hon sur..vi har inte varit vänner sedan dess och det är snart 1 år sedan.

Efter det så kom det en ny kille till vår skola. (Vi hade elevens val tillsammans och jag började gilla honom mycket) Fastän vi aldrig hade träffats förut ville jag att han skulle se mig. Han satt ensam på en stol utan någon grupp att va med i så jag frågade om han ville va med oss(mig,en av mina bästisar just då och hennes syrra och en tjej från en annan klass) Det var kärlek vid första ögonkastet(trodde jag) Han log mot mig och mina kinder blev helt rosenröda. Han fick mig att le när inget annat kunde det. Vi hade båda elevens val Musik och vi hade båda en passion för musik. Vi började prata om musiksmaker och han verkade vara en rock kille. Jag tyckte att det kändes så spännande att lära känna en helt ny person och jag och min dåvarande bästis började vara med varandra p.g.a honom. Killen som fick mitt hjärta att stanna varje gång han kollade på mig och killen som fick mig att byta klass. Elevens val varje torsdag var helt underbart,jag längtade varje minut tills den klassen skulle börja. Varje dag åkte jag,min bästis och han och hans lillasyrra samma buss. Jag och min bästis ville leta reda på vart hans hus var eftersom han var nyinflyttad och en morgon skulle vi gå och överraska honom där men vi gick vilse i kvarteret och missade nästan bussen. Vi kom fram till bussen och skrattade och ramlade in i en snöhög och då stog ju han där och bara kollade. Så vi berättade ju vad vi hade gjort,etc,etc. Till slut blev jag kär i honom. Jag kände mig så nervös varje gång han var nära och varje gång han pratade med mig. Min bästis märkte det och frågade mig om jag var kär i honom och såklart sa jag ju ja. Senare samma dag hade hon och han smsat och hon hade frågat om han gillade mig och han sa ja på en skala 1-100 så gillade han mig 101 men han sa precis samma sak om min bästis och att han gillade oss båda lika mycket..Hon blev ihop med honom och jag var helt förkrossad. Jag kunde inte sova och i den stunden ville jag aldrig mer vakna. Det var som om något gick sönder inom mig.

2 veckor innan detta hände var min födelsedag och jag hade vänner och så då men dom började bråka med mig och skrev massa skit på min instagram och var allmänt elaka mot mig..dom förstörde min födelsedag och jag mådde så himla dåligt..Jag hade ingen att vara med i skolan och jag satt själv och till slut så hittade 2 tjejer mig i ett hörn gråtandes i skolan och sen dess har vi varit bra vänner tror jag. Dom frågade hur jag mådde och en massa sånt. Så jag bytte grupp till deras och till killen jag var kär i's grupp efter sportlovet. Men innan dess hade det hänt en massa.

Min bästis gjorde slut med han efter 3 dagar och jag blev ihop med honom istället. Hon var jättesur men jag gillade honom verkligen och hon visste det men han var inte alls som jag trodde. Han började skriva snusk till mig och en massa sånt. Vi pussades aldrig eller gjorde sånt som par gör och till slut så skickade jag en massa jobbiga sms till han och vi började ju såklart bråka hela tiden. Han ljög ofta om snusk smsen och sa att hans vänner skickat dom och jag och min bästis pratade mycket om det och hon hade problem med familjen och vi började prata om döden och hur man tar självmord. Jag skärde mig på båda höfterna ända ner till knäna en gång och min pojkvän fick reda på det genom skype och att jag skicka en bild. Han struntade precis i vad jag och min bästis skulle göra. Ta livet av oss. Han sa att vi var för fega.

Jag var nog det, eller rättare sagt ÄR. Så på en tjejgrupp övernattning tog jag och min bästis en massa tabletter och svalde och försökte ta självmord men ingenting hände och min pojkvän brydde sig inte ens. Jag kunde inte förstå hur han egentligen var i skolan tills jag bytte klass. Han var jätte irriterande och satt alltid och dansade med huvudet och trummade med fingrarna och fatta om det var irriterande! Vi brukade kramas och kasta snö på varandra och en gång var det nära att vi kysstes i bussen för vi stirrade rakt in i varandras ögon och satt där och log en bra stund. Men han sa jämt att han inte hade tid för mig och att hans kompisar från där han bodde innan skulle komma och det var en lögn alltihop. 2 veckor innan vi gjorde slut.slutade vi kramas och jag var jätteledsen igen för att han glömde bort mig totalt. vi slutade va i skolan och vi va aldrig hemma förutom promenader och sånt. Till slut så skickade jag sms hela tiden för att jag var så frustrerad och jag behövde svar men jag måste ha vart väldigt jobbig och jag hotade med att göra slut så dagen efter gjorde han slut innan jag gjorde det så att han skulle vara den som gjorde slut och vi kallade varandra en massa saker och sen blev vi ovänner i c.a 6-7 månader och vi kommer aldrig kunna prata på samma sätt igen efter det. Jag och min dåvarande bästis tappade kontakten pågrund av massa bråk om mitt ex och nu efter 8 månader är vi vänner igen men inte på samma sätt. Jag litar inte på henne helt enkelt. Jag gick i mitt ex's klass med mina 2 andra vänner(dom som hittat mig när jag grät) och vi hade det bra tills jag började bli "en jävla bitch!" . Japp det var det jag blev. Jag kunde inte se det då men jag märkte det ju nu efteråt. Jag började skolka och jag skärde mig nästan varje dag tack vare mitt ex. Vi bråkade HELA TIDEN och jag kunde inte sluta tänka på honom. Jag kämpade för att få tillbaks han men jag lyckades inte för att varje gång han sa emot mig började jag bitcha mot honom. (Något som jag ångrar oerhört mycket).

Den 2:a maj 2013 hade vi idrott tillsammans och gjorde någon lek när han sprang in i mig så att jag ramlar till marken och slår i huvudet så hårt att jag får en hjärnskakning. Jag kommer inte ihåg så mycket från den dagen men när jag kom hem fick min mamma ringa ambulans för att jag var helt borta och kom inte ihåg ett dugg och jag fick fullständig panik. Jag fick åka med ambulansen in till sjukhuset i Lidköping och dom undersökte mig och det tog väldig lång tid. Vi hade ingen bil just då och vi fick gå en bra bit tills våra grannar kom och hämtade upp oss. Dagen efter hjärnskakningen ville jag visa att jag mådde bra och att allt var okej,men ingen trodde på mig. Dom snackade skit om mig och mina vänner pratade bakom ryggen på mig. Jag kunde inte fatta att ingen trodde på min hjärnskakning och en av mina gamla vänner var i den klassen och kände sig helt utanför så jag började vara med henne istället. Vi började vara efter skolan och det var hennes tvillingsyster som mobbat mig och hon också. Men jag blev vän med dom igen för min största rädsla då;att bli lämnad ensam.

Vi bråkade jämt och jag lovade alltid att bli bättre och sluta göra fel. Det var inte jag som oftast gjorde felen utan det var dom. Hela sommaren var vi och gjorde resor tillsammans. Men innan skolan blev allt annorlunda. Jag fick ett ångestanfall och dom trodde att jag fejkade det(vilket jag inte gjorde). När skolan började igen så hade jag nya kläder,en pojkvän och flera tusen kronor hemma och jag hade gått ner ännu mer i vikt(jag hade gått upp under året från 49 till 56) men sedan gick jag ner i vikt från 56 till 52 när skolan började. Deras mamma satte dom på bantning och skrek på dom för att dom var för tjocka flera gånger när jag var där. Dom var helt klart avundsjuka för att jag hade mer än dom och för att jag kan gå ner i vikt,vilket inte dom kan.

Jag hade ett ask.fm konto som jag höll på med hela tiden och jag började få anonyma hat frågor. Sedan fick jag reda på att det var dom som höll på.Det kom mer och mer frågor och hat och sedan kommer en kille tillbaka efter 2 år och han var jag kär i, i cirka 2-3 år var jag kär i honom när jag gick i den andra skolan men han flyttade och nu var han äntligen tillbaka! Jag var jätteglad men det fick jag inte vara länge för han hatade(hatar) mig. Alla som hatade mig hade snackat skit om mig och spridit rykten till honom om mig och nu var han på mobbarnas sida. Hon som jag hade tagit hand om och som fick mig att byta tillbaks till min förra klass var nu den största mobbaren. Jag kunde inte fatta att en person som jag har hjälpt kunde tacka mig på det här sättet. I början när vi bråkade på sms och kik så svarade jag alltid tillbaks men efter 1 och en halv månad slutade jag svara,men jag slutade inte bry mig om vad dom kallade mig. Jag kunde inte äta eller sova(det kan jag fortfarande inte efter 3-4 månader) Jag var fortfarande kär i killen som nu var en mobbare och han och tjejen som nu var den största mobbaren blev ihop. Hon sa till mig att han var ful och konstig men hon blev bara ihop med honom för att såra mig.Dom började anklaga mig för att skriva hat på deras ask och dom skrek på mig i skolan.Jag var helt förkrossad och kunde inte stanna kvar i skolan så jag gick hem 1 mil. Inget kunde stoppa mig för om jag hade stannat kvar i skolan skulle jag spytt. Jag använde då fortfarande ask och när det blev värre så sa jag till skolan. Mamma kämpade för att skolan skulle göra något(hon kämpar fortfarande efter 3-4 månader) men det händer inget. Skolan känner mobbarnas mamma och deras släkt jobbar i skolan. Skolan vill att jag ska byta klass igen men det skulle aldrig funka. Killen som jag var kär i började hota mig och min mamma fick nog. Vi gick och pratade med honom och hans mamma och han lovade att bättra sig och sa förlåt (men han menade det inte). Nästa dag så hade han berättat allt för resten av mobbarna och det började igen på ask och kik. Till slut tog jag bort ask men behållde kik. Jag tog inte bort ask helt för det vet jag inte hur man gör men jag tog bort alla frågor och likes. Jag får fortfarande frågor som kommer till min mail. Nu har mobbningen gått alldeles för långt och dom har tagit alla mina vänner och fått dom att lämna mig. Jag har gått ensam i 3-4 månader i skolan och ingen vågar prata med mig eller ens kolla på mig. Alla ignorerar mig och jag måste ha en person med mig varje rast och efter varje lektion för att ingen ska slå ner mig eller bråka med mig.(Hon brukar inte va med mig särskit ofta och hon brukar gå till sitt andra jobb hela tiden. Så det skulle inte hjälpa ifall någon slog mig för hon skulle inte ens märka det). Jag är tvingad att ha kontakt med en kurator varje dag och träffa henne vädigt ofta,jag måste även träffa skolsköterska minst 1 gång i veckan för att kolla min vikt. Eftersom jag har svårt att äta och när jag väl äter så äter jag för mycket så att jag måste spy upp allting. Just nu väger jag 46 kg och jag har gått ner i vikt på 4 månader från 53 till 46(7kg) och jag har fått sjukdomen anorexia/bulimi. Jag går nu på BUP och ätstörningscentralen och jag kommer få träffa en läkare för att få anti-depressiv(lugnande medel) och sömntabletter och jag är bara 14(snart 15) år. Innan BUP besöken måste jag till sjukhuset och kolla mina värden och ta blodprov och gå till en dietist och en massa sånt. Jag tycker inte att det är jag som behöver mest hjälp..det är mobbarna som gör det så att dom får en hjärna! Alla bråkar med mig och jag har inte ens gjort något mot dom. Dom sprider rykten på hela skolan om att min mamma har misshandlat dom och kastat fimpar på dom och försökt köra på dom. Inget av det är sant men alla verkar tro på dom. Dom snackar skit om mig och dom har hackat min kik och gjort en fake kik om mig och skrivit snusk till flera styken i hela klassen. Dom säger till skolan att dom inte har gjort något men jag VET att det är dom. Just nu så går jag inte i skolan för att förra veckan fick jag ett panikångest anfall och kunde inte andas och jag var helt borta så ambulansen fick komma till skolan och hjälpa mig med andningen. Efter det så går jag inte längre i skolan. Förra onsdagen..det var då jag förlorade alla mina vänner till mobbarna. Skolan har en anmälan på sig och mamma hotar med tidningen och "Kalla Fakta". Vår familj har pratat om att flytta och vi letar hus/lägenhet och vi kan inte längre stanna kvar här tack vare mobbningen. Jag vet inte längre vad jag ska göra och jag känner mig helt hjälplös. Min mamma får ta all skit från skolan för att hon håller mig hemma men vad ska man göra annars? skolan gör inte ett dyft och dom kommer inte göra det heller.