3 December 2013

Jag är hemma från skolan igen och har nyss vaknat. Det första jag gör varje morgon är att ta upp mobilen(vilket jag inte borde göra). Ett sms från Facebook messenger kommer upp och det är från mitt ex som nu börjar bråka med mig tack vare mobbarna och att dom tydligen är bästa vänner nu. Jag orkar inte ens klicka på det för om dom vill mig något så kan dom väl komma hem till mig(fast det vågar dom ju inte såklart). Det är snart dags att gå upp och väga mig och kolla på en av mina favoritserier som jag nu kan kolla på tack vare att jag är hemma. Min mamma hittade ett hus eller en lägenhet(jag kommer inte ihåg) långt härifrån som vi ska kanske åka och kolla på idag. Jag känner mig så skyldig att vi ska behöva flytta för att alla hatar mig och mobbar mig. Dom har fått mig att känna mig helt värdelös och igår när jag och mamma åkte runt lite så kunde jag inte sluta gråta. Tårarna bara rann och jag mådde hur illa som helst. Jag ska nog kolla det där smset nu. Han skrev : du anklagar dom för nåt dom inte gjort.. Hur ska man svara på det? Jo här är svaret: man ska inte ens bry sig om att svara såna människor som bara vill att man ska skriva något elakt tillbaka. Jag ska gå upp nu och klä på mig men jag kanske skriver mer sen.

Hej igen.. Det här är en av dom svåraste dagarna i mitt liv. Jag försökte rymma hemifrån för skolan ringde igen och skällde på mamma och jag har nu blivit "sjukskriven" ifrån skolan och dom ska frysa mina betyg så att jag får samma betyg som jag hade i slutet av 7:an. Jag tycker absoulut inte att det är snällt pågrund av att jag har höjt mina betyg sen dess. Så jag fick panik och jag skulle cykla till skolan för att skälla ut dom och be om hemundervisning eller vad som helst. Jag vill bli något när jag blir stor. Jag vill inte sluta som en jävla luffare som inte har några pengar eller något jobb och här i Sverige så får man oftast inga bra jobb om man inte har bra betyg.Så jag skrek och skrek tills jag inte kunde andas. Jag får sån himla panik ibland så att jag gör dom värsta sakerna. Jag hoppade från trappan ner tills den slutade och jag cyklade omkull på cykeln så att mina byxor blev helt leriga. Jag vet inte vad mer jag ska göra eller hur jag ska ta mig till. Jag önskar att någon kunde tro på MIG och inte på mobbarna. Jag önskar att jag hade vänner och att dom inte förstörde allting för mig. Skolan och mobbarna förstör allting. Jag önskar jag kunde skrika ut allt vad som dom har gjort och allt dom har sagt om mig och till mig..så att andra brydde sig så att dom ser hur jag verkligen mår. Ibland kan jag bara stirra rakt in i en vägg eller ett träd eller vad som helst och då tänker jag hela tiden på vad mobbarna har gjort och kommer att göra mot mig. Skolan tar dom i försvar och att det är synd om dom. Men ska det någonsin vara synd om mig? Alla kommer hela tiden till mig med sina problem men det är aldrig någon som bryr sig om mina problem..varför? jo för att ingen bryr sig egentligen om alla andra. Allt man bryr sig om är sig själv. Att man själv ska överleva och att man själv ska må bra. Jag hatar den här världen och den här världen tycks hata mig också. Jag känner mig skyldig att jag finns eftersom jag var eller jag ÄR ett mirakel. Min mamma kunde egentligen inte få barn och jag höll på att dö i hennes mage. Jag tänker hela tiden på det. Om jag inte hade överlevt hade inte jag mått såhär,min mamma hade inte mått såhär och alla skulle vara nöjda,eller hur?